Författare: Niclas Sennerteg

Längd: 377 s.

År: 2020

Genre: Reportage/ psykologi

”För vår egen själsfrids skull begär vi av en sådan person att han ska göra oss tjänsten att vara sinnessjuk. Men boken visar att han inte är det.”

• Arnulf Överland på tal om Höss självbiografi Kommendant i Auschwitz

Rudolf Höss var kommendant i Auschwitz och därför till mycket stor del praktiskt ansvarig för den slutgiltiga lösningen. Genom sin allmänna duglighet såg Höss under sina aktiva år till att döda närmare tre miljoner människor på olika sätt. För Rudolf Höss själv tycks det ha varit ganska viktigt att kategorisera dödsorsaker – så och så många människor dog av svält, så och så många av gas, så och så många av infektioner eller epidemier i lägren. Av den här boken framgår det att det i princip bara var när Rudolf Höss upplevde att man vid förhören slarvade med rena fakta som han uppvisade någon form av irritation.  I övrigt svarade han på det han tillfrågades om, rätt upp och ner, under sansade former. Detta skall han förstås ha ett stort tack för. Rudolf Höss är en av de nazister som bidragit mest till mänsklighetens samlade kunskap om förintelsen. Han redovisar, exakt vem som gjort vad. Några har velat tolka in en ånger i detta. Andra har tolkat hans agerande annorlunda.    

  Rudolf Höss har i alla tider fascinerat. Han brukar framhållas som en varning till civilisationen – för att han just genom sin vanlighet uppfattats som nästan ännu hemskare än till exempel Himmler. Eller Hitler själv. Men även om det spekulerats en del i  att Rudolf Höss kanske kan ha haft en schizoid personlighetsstörning har forskningen nog allt mer landat i att så troligen inte var fallet. Den allmänna meningen numera är istället att Rudolf Höss var en ganska ordinär människa, en nyttig idiot, en superutförare, en skrivbordsmördare; helt och hållet en produkt av den ideologi han trodde på. En människa som var så inställd på att sköta sitt jobb så bra som möjligt och att göra rätt för sig att han inte gav sig själv moraliska förutsättningar att avgöra vad som var mänskligt eller omänskligt.

  Rudolf Höss hade en utomordentligt god förmåga att just organisera effektiva koncentrationsläger, och det blev hans karriär. Så han knogade fram på den vägen, gjorde sin plikt, lydde order, tjänade sitt land och premierades för det goda arbete han gjorde. Är detta mänskligt? För många av oss ligger det en oerhörd befrielse i att veta exakt vad vi skall göra för att bli uppskattade. Kanske är den befrielsen ibland så stor att vi blir lite slarviga, eller fartblinda beträffande vad vi gör. Precis just på grund av det kanske Rudolf Höss verkligen är en varning för oss alla. Även om det förstås finns grader i helvetet.

  Rudolf Höss sticker i egenskap av krigsförbrytare ut lite eftersom han under sin fångenskap i Polen skrev ett ovanligt förbryllande verk. Självbiografin Kommendant i Auschwitz har rört till det ytterligare för forskningen. Framför allt eftersom den bild Höss framhåller av sig själv, som ”en man som också hade ett hjärta”, inte framstår som helt och hållet falsk. Kommendanten i Auschwitz framstår, åtminstone i sin egen karaktärsskildring, som en ordentlig person  som i grunden är rättvis och vill att saker skall gå rättvist till. Som har en mycket svår uppgift, och som tvingas göra en hel del han inte tycker är särskilt roligt.  Det blir till exempel ganska trovärdigt, på ett surrealistiskt och blodisande sätt, att Höss var väldigt förtjust i romernas livsstil och deras lustiga upptåg i lägren. De var hans ”älsklingsfångar”, skriver han.   

  Samtidigt var Rudolf Höss professionalitet inte alltid helt u.a. Trots sin omvittnade plikttrogenhet hade han en utomäktenskaplig förbindelse med en politisk fånge i lägret, vilket tog en ända med förskräckelse. Kanske är det vad han åsyftar, när han skriver om att eftervärlden aldrig kommer att förstå att också han hade ett hjärta. Men det vet vi inte.  

  Vid läsningen av Kommendant i Auschwitz mådde jag personligen nog allra sämst över Höss harmsna iakttagelser över hur tydligt det ändå blev för honom hur lågsinnad den judiska karaktären i grunden är. Detta grundar han på hur illa han såg fångarna uppföra sig mot varandra. Någon heder eller karaktärsfasthet uppvisade de inte. De var i stånd att svika varandra, på de allra futtigaste vis, för att till exempel få mer att äta. Ruldolf Höss berättar om  en för honom moraliskt upprörande anekdot. En judisk fånge som tjänstgjorde i krematoriet fick oväntat plötsligt hantera sin egen döda hustrus lik. Vilket mannen ifråga också gjorde, mekaniskt, utan att röra en min. Omänskligt, tycker Rudolf Höss.

”Sedan massutrotningarna började var jag inte längre lycklig i Auschwitz!” utbrister Höss på ett annat ställe[1].

 Höss egen fullkomligt perversa livssituation – han och familjen bodde i en vacker tiorumsvilla angränsande till Auschwitz  – har inspirerat populärkulturen. Bland annat bygger den hemska filmen ”Pojken i randig pyjamas”[2] på Höss och hans leverne. Höss är förvisso inte det enda exemplet på mänsklighetens förmåga att leva dubbelliv. Det är också något vi i dagens samhälle aktivt uppmuntras till. Var professionell. Var personlig, men inte privat. Ta inte jobbet med dig hem. Så låter det. Ändå berättar Höss om att han inte gillade när han såg sina barn leka kapo och fångar därhemma. Och att samlivet mellan honom och hans hustru aldrig någonsin blev det samma sedan han anförtrott henne vad som faktiskt hände i Auschwitz.  

  Rudolf Höss hängdes vid Auschwitz år 1947. Då hade han verkställt nästan hälften av den slutgiltiga lösningen och därefter berättat så utförligt om den han kunde. ”Allt jag känner är att mina fötter gör ont” ville jag läsa eftersom baksidestexten delvis utlovar en fördjupad bild av vem Rudolf Höss egentligen var. Boken innehåller även tidigare opublicerade förhörsprotokoll och vittnesmål. Men efter avslutad läsning måste jag nog konstatera att mina förväntningar återigen kom på skam. Förhören med Rudolf Höss är bortom all förståelse vidriga, förstås, framför allt för att de är så tråkiga. För hur kan det vara tråkigt att ta del av ett utredande av något sådant som Auschwitz? Jo, för att Rudolf Höss bara berättar, rätt upp och ner. Inga emotioner. En man berättar om sin tidigare arbetsplats vid ett möte med facket, typ. Kan det någonsin finnas något hemskare än att något omänskligt trivialiseras?  

---

[1] Fram till dess var han alltså lycklig.

[2] För övrigt en mycket sevärd film, om man pallar