På nittiotalet levde jag för en viss typ av filmer som var producerade direkt för televisionen och nästan alltid gick på TV 3. Alla var de baserade på en sann historia. Jag älskade denna genre, som inrymmer klassiker som ”Death of a cheerleader” med Tori Spelling och ”The Dairy Princess” med Courtney Thorne-Smith. Mycket få personer såg upp till min filmsmak på den här tiden, men jag anser det vara en stor förlust att dessa filmer nu aldrig mer kommer att visas[1].
Det har dock alltid funnits en sorts motsvarighet inom litteraturen. Såväl kända som okända personer som berättar sin historia, helt enkelt. Böcker som – till skillnad från traditionella biografier – beskriver ett särskilt skeende, något som hänt, snarare än ett helt liv. Based on a true storyfilmer handlade nästan alltid om någon typ av brott, medan dess litterära motsvarighet visserligen också kan göra det men snarare plägar fokusera på det mänskliga ödet. Hur en människa hanterar vad som hände, helt enkelt. På biblioteket finner man oftast dessa verk under rubriken ”Samhälle/ biografi” .
Politiker bör man inom denna genre oftast undvika. Dels har de oftast en agenda och dels blir de ytterst sällan personliga, vilket i allmänhet gör läsningen antingen lite otäck (Jimmie Åkesson; ”Satis polito” 2013) eller ofattbart tråkiga ( Göran Persson; ”Min väg, mina val” 2007). Fast ingen regel utan undantag. Kjell-Olof Feldt har tillsammans med sin hustru skrivit ett förbryllande verk, ”Vägen ut” (2011), som handlar om hur han ”drar ned” på sin alkoholkonsumtion. Den boken är angenämt fri från politiska påtryckningar, även om den i övrigt är lite svårsmält.
Böcker som är skrivna av idrottsmän finns det oerhört många av. Man kan välja och vraka om man vill ta del av fram – eller baksidan av idrotten. Och människan. Även idrottsmän drabbas ju av psykisk ohälsa, ätstörningar, sexuella övergrepp – och det kan vara väldigt intressanta berättelser. Precis som alla andra tyckte jag att det var roligt att läsa om Zlatan (”Jag är Zlatan” 2011) och av Patrik Sjöbergs ”Det du inte såg” (2016) blev jag djupt berörd.
Det finns en särskild inriktning där mindre kända personer berättar om sitt liv med mer kända personer. Här finns allt från ren hämndlitteratur som ”Red carpet blues” 2007, (av Quincey Jones unga och mycket olyckliga första fru Ulla ) till mer nyanserade skildringar som ”John” (2005), skriven av John Lennons första (och vad det verkar mycket kloka) första fru Cynthia. Edna Alsterlind, som var gift med Ingo, har skrivit en kärleksfull och oerhört läsvärd skildring av makens demenssjukdom och deras sista år tillsammans, ”Den längsta ronden”, 2010. Och låtom oss aldrig glömma Deborah Spungens enastående ”Inte som andra döttrar” från 1985.
Rockstjärnor har förstås sin egna avdelning och här kan det spreta väldeliga. Allt från ganska stereotypa varianter som den smaskigaste av dem alla, berättelsen om Mötley Crüe (”The Dirt”2002) till ärliga berättelser, som till exempel om hur Kjell Löfbom kände sig utmobbad från Europe (”Rockstjärnan Gud glömde” 2011).
Allra mest tycker jag personligen dock om att läsa om helt vanliga människor som upplever något, går igenom något, drabbas av något – och berättar hur de hanterar det. Noggrant får man följa något, ofta in i minsta lilla frukostdetalj (det är av någon anledning vanligt i den här genren att måltider skildras mycket detaljerat). Samtidigt är det – hur skruvat skeendet ibland än är – en berättelse direkt ur livet. Man kan bli avskräckt, man kan bli inspirerad – men nästan alltid kan man också lära sig något.
Alltså läser jag om hur det gick till när en som heter Agneta Löfquist drabbas av kroniskt trötthetssyndrom ( ”Mitt liv som trött”, 2007) om hur Jenny Dahlberg bantar ner sig femtio kilo (”När jag fyller 30 ska jag vara smal”, 2006), och om hur det går till när ens make helt enkelt väljer att försvinna ( ”Gunillas man försvann” 2008). Ämnen som psykisk och fysisk misshandel, svår kroppslig sjukdom, ätstörningar, missbruk, könsstympning, utbrändhet, demenser, missriktad gudstro, plötslig spädbarnsdöd, om att vara autistisk, om att tro sig vara Lucifers Alfa, – det finns så många världar att utforska. Hur tragiskt att se världen genom en annan mans ögon, har någon sagt. Inte alls säger jag.
Förr om åren brukade jag väl anstränga mig lite att inte skylta med en bok av det här slaget på spårvagnar och annat. Numera känns det oviktigt. Jag är inte heller ensam om mitt sug. I vårt samhälle finns en alldeles oöverskådligt bred flora av dokumentära berättelser, serverade på olika vis. Poddar, dokumentärer, turnerande föreläsare. Vad handlar det här om egentligen? Snuskig sensationslystnad, skadeglädje eller en medfödd passion för att lägga sig i andras angelägenheter? Eller helt enkelt om att vi människor är intresserade av varandra?
[1] För det är jag av någon anledning helt säker på
Sjung O Gudinna 