Eufori – en roman om Sylvia Plath

Författare: Elin Cullhed

År: 2021

Längd: 294 s.

Genre: Roman

”Han kom in i rummet som en sax. Klippte sönder något i mitt ansikte, något av hud, något av barriär, något av mitt eget sinnesmod.”

  Det är inte på något sätt ovanligt med skönlitterära romaner som handlar om personer som funnits på riktigt. En del levnadsöden är uppenbarligen så fascinerande att de helt enkelt inte går att lägga till handlingarna. De går inte att släppa. Någon vill något mer med dem, analysera vad som hände, försöka förstå. Inte sällan är den här typen av romaner framför allt tänkta som en tribut åt den människa de handlar om. Och ofta är de alldeles fantastisk läsning.

  Men när jag till exempel läste den fullkomligt svindlande Blonde av Joyce Carol Oates. Så tänkte jag – att en sådan roman i sig faktiskt blir till den slutgiltiga exploateringen av en människas hela väsen, hennes själ om vi så vill. För nu skall vi alltså också kunna oss tro oss veta vad hon tänkte. Eftersom boken är så bra att den får oss att tro det. Detta kan bara inte vara rätt. Jag känner rent av att det är någon form av dödssynd.

  Och ändå kan jag ibland inte låta bli. ”Eufori” av Elin Cullhed är också en läsupplevelse som är värd den eventuella synd den utgör.  

    Sylvia Plath, som skrev Glaskupan, var en ung, begåvad författare med en högst lovande karriär under uppsegling. Hon var gift med poeten Ted Hughes och enligt de flesta källor levde paret i ett passionerat ödesdrama, ett förkrossande kraftfält som präglades av strid, konflikt, svartsjuka och yrkesmässig konkurrens. Samtidigt var de småbarnsföräldrar. Efter ett par år separerade de, i samband med att Ted Hughes mötte och oemotståndligt drogs till den begåvade och extremt vackra Assia Wevill.

  En dag 1963 tejpade Sylvia för alla dörrspringor så att hennes små barn – ett och tre år gamla – inte skulle skadas och tog sitt liv med gas. Några år senare tog Assia Wevill sitt och sin fyraåriga dotters liv på exakt samma sätt, ett sammanträffande som inte gått obemärkt förbi. Ted Hughes, däremot, gifte om sig med en sjuksköterska som han tycks ha haft ett fullkomligt harmoniskt förhållande till och levde med henne till sin död vid sextioåtta års ålder.

  Ted Hughes har i alla tider demoniserats och för många blivit till en symbol för det optimala patriarkala förtrycket.[1]  Var det så att  Ted Hughes drev Sylvia Plath till självmord genom psykisk misshandel? Och kan det ha berott på att hon var mer begåvad än han? Han gifte sig aldrig med Assia Wevill efter Sylvias död, och behandlade henne enligt många versioner som en hushållerska medan han själv fortsatte sina sexuella korståg på annat håll. Samtidigt finns verifierad fakta om att Sylvia Plath faktiskt under hela sitt liv plågats av svåra depressioner och gjort många tidigare självmordsförsök. Vi vet att Assia Wevill flytt från andra världskriget och hade oerhört svåra upplevelser bakom sig, som inte hade mycket med Ted Hughes eventuella otrohet att göra.  Egentligen vet vi i eftervärlden inte vad som egentligen hände, och hur man såg på det hela på sextiotalet och hur man ser på det hela nu – i den tidsålder när vi alla är ansvariga för vårt eget öde – är det skillnad på.

  Eufori skildrar en människa, Sylvia Plath, som nog inte var så lätt att ha att göra med. Neurotisk, stolt. Något alldeles fantastisk men samtidigt så ofta en martyr. Med orealistiska förväntningar och ständiga besvikelser över sig själv och andra som går ut över den som som råkar finnas till hands. Alltid smider hon nya planer, hon har ständiga infall som tröttar ut alla och allra mest henne själv. Hon vill att hennes familj skall vara ett stilleben – ett perfekt stilleben – men kan inte låta bli att vara spydig, att anklaga och förstöra tavlan, varje gång. Hon packar in sina mjölkförstockade bröst i kål och är infam mot sin barnflicka.  Hon är så jävla mänsklig att jag låg och läste ut den här boken den sista halvan av nyårsnatten – som i trans- i stället för att äntligen sova. Jag kunde bara inte sluta.

  Sylvia- i -bokens eviga, totalt omslutande kärlek till sina barn. Hennes förtvivlade rädsla för att inte vara bäst, för att inte få vara kvar på särskildhetspiedestalen, samtidigt som hon är sjuk, utmattad, måste byta blöjor på barnen när Ted är och fiskar. Vilket hon själv med ett leende sade att det gick hur bra som helst att han gjorde.  

  Ted-i-bokens berörande mänsklighet. Jag tycker mig ofta förstå vad han har att kämpa med. Hur det kanske kan vara att vara en man till en kvinna som vill att man skall förstå av sig själv hur hela livet  borde vara. Ted i boken skildras som någon som vill – och försöker – vara den pappa han kan vara men faktiskt inte erkänns. Han ser i stället hur Sylvia mattas ut av att ta på sig allt, överdriva sina husliga ansträngningar för att kompensera för att hon just nu inte skriver. Inte kan skriva. På grund av honom? Eller sig själv? Eller för att hon faktiskt är nyförlöst men bara inte har förmågan att känna att det får finnas dagar när inget särskilt behöver hända.

  Den här boken är enastående, och att den fått Augustpriset är föga förvånande. Den har ett expressivt bildspråk, en febrig nerv, och i sig har den en hjärtskärande, plågsam sanning om hur ett liv kan vara. Priset för riktigt bra litteratur är igenkänning, även om det kan vara mycket plågsamt. I den här romanen är den så påtaglig att jag i slutändan inte tänker så mycket på om den handlar om Sylvia Plath eller mig själv.


[1] Vilket inte på något sätt påverkat hans senare karriär negativt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s